Det är inte skönt att springa...

Jag önskar verkligen att jag kunde njuta av löpningen
men varje steg jag tar är tungt och hela passet
blir som en plågsam analys av min andning, mitt håll,
mitt flåsande, mina kramper och mina allmänna gnäll-tankar
(oavsett om jag springer på band, utomhus eller i lopp).

Så varför springer jag då?

Därför att i min värld är inte träning bara kul, träning får
gärna vara det, inget fel med det, men träning för mig
ska också vara jobbigt, frustrerande och obekvämt.

Det är där jag övervinner mina plågoandar, det är
där jag plockar fram min fighter och det är där
det är som jobbigast som jag faktiskt hämtar hem mina resultat!

O EN DAG ska det banne mig bli en löpare utan mig med!
(O då får jag jobba på något annat moment,
långdistanscykling kanske vore något?;)

O allvarligt talat, jag hade aldrig varit så nöjd med mig själv
eller njutit av det här sköna badet på samma
sätt om jag inte hade sprungit det där loppet innan.

Fast, det fattas något. Brukar man inte få
bubbel när man har sprungit lopp? Ho ho?