Det här är mitt mest privata inlägg.
Du behöver inte läsa.
O du kommer inte ens kunna kommentera.
Det är bara en förklaring till varför
det kommer att bli ovanligt tyst en tid framöver.
Jag befinner mig i en hårdhudad
bubbla dit ingen når in.
I ett kaos.
I mitt kaos.
Kippar efter andan och försöker
förtränga de orden som värker i
bröstkorgen samtidigt som tårarna
bränner hårt mot insidan av ögonlocken.
Inget spelar roll.
O allt spelar roll.
En del av mig vill ge upp.
En annan del av mig vill kämpa.
En tredje del försöker bara desperat
slå hårt på mig själv i förhoppning om
att det ska göra mindre ont då.
Med mitt hjärta i ena handen och en
blöt näsduk i den andra kastar jag mig ner.
Utan säkerhetslina.
Blundar och inser att vägen från klippkanten
kommer göra ont, men har en förhoppning
om att jag till slut landar någonstans där
jag kan lägga mig ner igen, mjukt.
Jag kommer upp.
Jag kommer tillbaka.
O fram tills dess är det som det är.
I ett kaos.
I mitt kaos.
